En vecka på Grand Canaria

Vecka 3. Blandlerz åker till Playa del Inglés på Gran Canaria. Där ska de spela en vecka i på hotell Playa del sol. Det blir en kombinerad semester och arbetsvecka eftersom anhöriga får följa med. Sol och bad på dagarna och spelning på kvällarna är det tänkt.
     Men Nicke har inte sagt till sin fru Bodil att även anhöriga får följa med så när hon ett par dagar innan får reda på det, blir hon ju skitförbannad.
- Men jag tänkte att det är bäst att du är hemma med Lilleman, säger Nicke.
- Han kan ju följa med! säger Bodil. Men visst, du vill inte ha med mig...
     Och nu är det för sent att fixa en biljett så hon får vara hemma. Men Sunes fru Ulla, Bengt-Lars fru Asta och Arnes fru Siv följer med.
     Klas på deras bokningsbolag har ordnat ljudutrustning på plats där nere så de behöver bara ta med sig sina instrument utom trummorna. "Förstklassig orkesterutrustning" står det i kontraktet.
     De ska åka på måndagen och planet går kl. 15.05 från Arlanda. Vid frukosten samma dag ringer Arne till Sune:
- Tjena! Jo, du... jag var tvungen och panta saxen och nu... Ja, det är lite knepigt med kontanter nu... Äh, jag kan väl köra synt?
- Aldrig i helvete! säger Sune. Vi har blivit bokade som ett mogenband och det är klart att du måste lira riktig sax. Varför har du inte sagt något förut?
- Öööh, jag har inte... hunnit, tror jag, säger Arne.
- Saxen ska med! säger Sune. Du har ett par timmar på dig att lösa ut den!
     Med hjälp av ett lån från sin svåger kan Arne lösa ut saxen och komma bara tio minuter för sent till bussen där de andra redan sitter och väntar.
     När de kört förbi Södertälje går fjädern till gaspedalen av. Den ska hålla tillbaka pedalen så att pedalen åker tillbaka upp när den inte trycks ner. Eftersom de har ett plan att passa blir Sune tvungen att hålla tillbaka pedalen genom att sätta foten under den, annars är det konstant full gas! Förutom en fruktansvärd kramp i högerbenet går det relativt hyfsat att ta sig till Arlanda. Arne och Sune turas om att köra och vila högerbenet.
     När de nästan är framme vid Arlanda kommer Sune på:
- Jävlar! Jag glömde plattorna! Vi skulle ju ha med nya singeln och sälja.
     Men parkeringen blir svettig... Folk tittar ganska konstigt när en orkesterbuss försöker parkera med fullt varv i motorn! De andra i bussen bara väntar på att de ska krocka med någon bil eller att en kolv ska komma farande genom motorluckan.
     Flygresan går bra och det blir många drinkar på planet. Så när de kommer fram vill de inte släppa in Stefan i landet. Han är för onykter. Men de andra lyckas ändå snacka in honom med löfte om "total tillsyn".
     När de ska ta sina instrument genom tullen blir det problem. Det finns inga papper på instrumenten och de tror att det finns narkotika lådorna. Ingen i Blandlerz pratar spanska och tullfolket pratar inte engelska, så de får helt enkelt inte ut sina prylar. Det slutar med att de får ringa barchefen på hotellet så får han komma ut till flygplatsen och reda ut alltsammans.
     Efter allt strul är Nicke törstig och går in på toa och tar ett par ordentliga klunkar vatten. När han kommer ut frågar Arne:
- Drack du vattnet?
- Ja, visst, svarar Nicke.
- Eeeh, jaha du... Man ska aldrig dricka kranvattnet här, bara vatten på flaska. Du kan bli grisdålig i magen.
     Resten av kvällen tillbringar Nicke på eller hängandes över toalettstolen.

På tisdagen regnar det under dagen så det går inte att vara på stranden. Fruarna är besvikna över att en hel soldag gått till spillo.
     På kvällen är det dags att packa upp utrustningen för kvällens gig. Nicke kommer in i danssalongen alldeles likblek.
- Har någon en flaska vatten? säger han.
- Du kan gå ut och ta i kranen, säger Bengt-Lars och alla garvar.
     Enligt kontraktet ska det finnas "förstklassig orkesterutrustning" på plats. Där finns ett trumset, en batteridriven mixer med fyra (4) kanaler, två mikrofoner, två högtalare och en förstärkare till dessa. Punkt.
     "Trumsetet" är inte så förstklassigt som kontraktet utlovar. Den största likheten med det som Bengt-Lars hade förväntat sig är att bastrumman är rund. Hela setet består av en rund bastrumma, en virvel som har en sejamatta tillverkad av gamla gitarrsträngar, en rejält sprucken hi-hat, en något oval puka och ett kastrullock som cymbal! Bastrumpedal saknas.
     Bengt-Lars har inte tagit med sig några trumstockar. Det har alla trummisar med sig när de går hemifrån. Utom Bengt-Lars. Och inte ingår det i "trumsetet".
- Allt skulle ju finnas här ju, säger han. Jag tänkte inte på det... Men Sune, har du med dig plektrum?
- Jaa! svarar Sune.
     Så Bengt-Lars får gå ut i och såga av ett par grenar från ett träd som står utanför hotellet. Med en lånad kniv kan han tälja till ett par pinnar som med mycket god vilja skulle kunna kallas för trumstockar. Jakten på ett par riktiga får börja på onsdagen.
     Fyra kanaler på mixern till fem man. De är vana vid sexton. Trummor och sax är akustiska och låter ändå. Sune som sjunger mest lead får en egen kanal till sin mik. Sen blir det en mik på kanal två som får flyttas runt till den som ska sjunga kör på just den låten. Nicke klippar av kontakterna på Sunes och Stefan sladdar till instrumenten, skalar, virar och tejpar ihop dem. De kopplas båda in på kanal tre. Syntarna kopplas på samma sätt in på kanal fyra. En riktig fuskis som gör att allt måste stå på nästan fullt om det ska låta något.
     Detta innebär att Sune och Stefan får justera volymen på sina instruments volymkontroller i stället för på mixern som de brukar. Men med denna fuskis påverkar volymkontrollerna varandra. Om Sune drar ner volymen helt på sin gitarr, blir även Stefans bas tyst. Och Sune som är van vid att dra ner sin volym på gitarren så fort han inte spelar...
     Sune tänker inte ge upp och frågar barchefen på hotellet:
- Jo, den här utrustningen, är det verkligen allt som går att få fram? Jag vill inte riktigt kalla det förstklassig utrustning som det står i kontraktet.
- Va, duger inte våra saker? svarar han. Vi har haft många stora orkestrar här och ingen har klagat!
- Öööh, nej visst, säger Sune. Men mixern är väldigt liten och det finns inga monitorer.
- Monitorer? säger barchefen.
- Ja, högtalare på scenen så att vi kan höra oss själva, säger Sune.
- Men ni har väl hört låtarna förut? säger barchefen.
- Jo, visst men man behöver... säger Sune. Äh, glöm det!
     Kvällen kommer och det är dags att gå upp och spela. Mitt i första låten kommer kocken utrusande från köket och svär något på spanska. Han kliver upp på scenen och tar Bengt-Lars "cymbal". På vägen tillbaka hytter han med näven åt Bengt-Lars. Allas hakor faller i golvet med en duns.
- Öööh, jaha, tänker Bengt-Lars. Folk har väl ändå inte åkt ända hit för att höra på en sketen cymbal...
     Speltiden är mellan 20.00 och 02.00 så det kan bli problem med att få låtarna att räcka till. Så "Ingrid från Malmö" får önska många låtar en gång till...
     Att säga att det är glest på dansgolvet är väl en underdrift. Inklusive personal är det som mest ca femton personer i lokalen. Till att börja med.
     Sune hinner "döda" basen fem gånger med sin volymkontroll under första set. Och i pausen har Bengt-Lars ordentlig kramp i högerbenet eftersom han inte har någon bastrumpedal och därför är tvungen att sparka på bastrumman. Fruarna meddelar att de inte orkar lyssna på eländet och sticker ut på stan. Alla i bandet är överens om att en oförglömlig vecka väntar...

På onsdagen är det lite sol ett par timmar mitt på dagen så fruarna rusar ut till stranden.
     Giget denna kväll är bättre. Det kommer lite mer folk i alla fall. Ibland kan det hända att paren nästan krockar med varandra på dansgolvet. Det blir till och med lite drag ett tag!
     Andra set och framåt blir utan bastrumma för Bengt-Lars orkar inte sparka längre. Och det är jobbigt att spela med de hemgjorda trumstockarna. Han glömde totalt bort att han skulle köpt ett par riktiga stockar.
     Mitt i tredje set tar batterierna till mixern slut. Sune rusar ut till barchefen och frågar om han har några nya men det har han inte. Det finns inte att uppbringa på hela hotellet och tydligen inte någonstans hela stan så här dags. Sune får det ärofulla uppdraget att meddela publiken att kvällen är över.
     Kvällen är ung och man kan ju alltid gå ut på stan. Men Sune, Bengt-Lars och Arne "blir tvungna" att stanna på hotellet och hålla sina fruar sällskap. De vill lägga sig tidigt så att de orkar gå till stranden nästa dag. Så Stefan och Nicke drar ut själva.

På torsdagen är det också muligt så det blir inte mycket till strandliv då heller.
     Nere i lobbyn möter Sune Asta och de står och beklagar sig en stund över den uteblivna solen. Sen säger hon:
- Vi funderar på att flytta till Sundsvall.
- Sundsvall? säger Sune. När då?
- Det får vi se, säger Asta. Kanske efter sommaren.
     Sune går och grubblar på hur det i så fall ska gå med bandet. Men senare på kvällen får han annat att tänka på.
     När de kommer ner till danssalongen med nya batterier till mixern, redo och ska spela, upptäcker de att någon har spikat upp en spånskiva över fronten på högtalarna!
- Vad i helvete! tänker Sune och letar reda på barchefen.
- Ni spelar för högt. Det bara skramlar. Vi orkar inte jobba här i baren i sånt buller.
- Ja, men... försöker Sune.
- Nej, skivorna sitter kvar. Det är redan bestämt.
     Resten av kvällen låter ungefär - hrmpf, krmvlf... Det låter helt enkelt för jävligt så alla som kommer in i baren vänder i dörren. Blandlerz får spela helt själva hela kvällen.
     Efter giget är de i alla fall partysugna. Fruarna har redan gått och lagt sig för de pallade inte med att lyssna på Blandlerz denna kväll. Perfekt upplägg för en helkväll på stan!
     De drar till Kasbah och där är det inte brist på nöjen. De börjar med varsin drink på en bar och snart har de också varsin tjej vid sin sida. Stefans tjej är svensk tjej och heter Sara.
     Det blir några heta danser och "djupa konversationer". Efter ett tag snarkar Stefan. Dags att bära hem honom...

Fredagen går mest åt att jaga chefer och försöka häva "beslutet" om spånskivorna över högtalarna. Till sist får de tillstånd att ta bort dem om de lovar att inte "föra så mycket oväsen". Ingen strandvistelse då heller. Fast det gör inte så mycket eftersom solen tittar fram max en timme under hela dagen.
     Bengt-Lars hittar äntligen ett par riktiga trumstockar i en skum liten affär som ägs av en mycket pratsam indier. "Very special price for you my friend" säger han ideligen.
     Denna kväll är fruarna på plats danssalongen. In kommer också Sara. Det dröjer inte många låtar innan fruarna och Sara kommer underfund med att de har gemensamma intressen och Sara flyttar över till deras bord.
     Sara berättar om gårdagen:
- Ni skulle sett grabbarna igår! Vi var ju typ ute då, ba´. Och dom ba´, fick tag på värsta brudarna, ba´. Vilka jäla slynor! Ni skulle sett hur dom höll på dansgolvet, ba´! Dom ba´, oooh, la, la! Och det värsta av allt, Sunes brud, hon var typ en kille, liksom. En transa! Men det märkte ju inte han fast han typ, satt och stirrade på lökarna hela kvällen, ba´!
     Nu är fruarna rejält arga. Mellan två låtar går de fram till scenen och skäller ordentligt på sina män. Siv skriker:
- Ditt jävla äckel! Och dig ska man vara gift med! Hur fan kan ni? Och Bengt-Lars som drog en nitlott och fick en transa!
- Nehej, du, säger Asta. Det var Sune som hade en transa. Komma här och påstå att min Bengt-Lars inte skulle märka...
     Nu blir det rejäl tumult mellan fruarna och folk bara står och stirrar på spektaklet. Grabbarna försöker på ett diskret sätt förklara att det inte hände något och att de får ta den här diskussionen efteråt när inte alla i publiken står och lyssnar. Och väntar på nästa låt. Sune ser likblek ut efter nyheten om gårdagens val av date.
- Jo, hon hade nog rätt breda axlar, tänker han.
     Men till sist lugnar fruarna ner sig och dansen kan fortsätta.
     Under kvällen flirtar Stefan hejdlöst med Sara. Problemet är att en annan kille också gör det.
     När sista pausen är slut saknas Stefan så de andra får börja utan honom. Efter två låtar kommer "den andra killen" fram till scenen för att önska en låt och precis då kommer Stefan tillbaka. Med gräsfläckar på knäna. Han har inte märkt det utan blir upplyst av Arne som garvar högt.
- Ha, ha, ha, ha! Du har ju läppstift över halva ansiktet också, kvider han.
De andra garvar också när de ser den nya färgen på Stefans en gång vita svid. Han kan ju inte gå av scenen så han får stå så och spela. Folk ser lite konstiga ut när de dansar förbi scenen och ser Stefan.
     "Den andra killen" letar förstås efter Sara och när han ser henne komma in igen strax därefter med gräs i håret, blir han rasande. Han rusar upp på scenen och börjar puckla på Stefan som får en rejäl snyting över näsan så näsblodet flödar. Vakterna springer dit och blir tvungna att skilja de båda slagskämparna åt. Och barchefen kommer upp på scenen och förklarar för publiken att danskvällen är slut. Han är ursinnig och bakom scenen får Blandlerz en utskällning så glasen i baren nästan skramlar.

På lördagen kommer Bengt-Lars ner till en sen frukost med stora påsar under ögonen. Han och Asta har bråkat hela natten och han säger till de andra:
- Är det någon som har en friggebod att hyra ut?
- Va? säger Sune. Ska ni skiljas? Häromdagen sa hon att ni skulle flytta till Sundsvall.
- Sundsvall?? säger Bengt-Lars. Vad fan har hon fått det ifrån? Det har vi aldrig snackat om.
     Det regnar mest hela dagen vilket inte gör alla gladare.
     På kvällen kommer Stefan till middagen med ett blått öga.
- Jag sa något dumt tydligen, säger han. Fråga mig inte vad, men förbannad blev hon i alla fall.
De andra vrider sig i magplågor på grund av skrattanfall. Nu har Stefan blivit väldigt färggrann - grå svid med röda fläckar av näsblod, blått öga och gröna knän.
     Bengt-Lars kommer inte till middagen. Han har tröttnat och gått ut och tagit stora barrundan på egen hand. En kvart innan det är dags att gå på dyker han upp, aspackad! Sune får en magsyreattack så det nästan står eldslågor ur käften.
- Va fan! skriker han åt Bengt-Lars. Du får lira i alla fall. Håll bara takten, inga fills och andra hyss!
     Jo, nog "svänger" det om Blandlerz denna afton. Bengt-Lars träffar trummorna ganska ofta i alla fall. Men mitt en i låt i slutet av första set hörs ett stort brak från trummorna. Bengt-Lars har somnat och ramlat av stolen. Där ligger han och snarkar och det går inte att få liv i honom på något sätt. De försöker med vatten och starka dofter men inget hjälper.
- Du får lira trummor Nicke, säger Sune.
- Ööh, jaha... säger Nicke.
     Nicke har inte lirat trummor sen plugget så det låter minst sagt svajigt. Men på något sätt får han till något som liknar ett trumkomp så att de kan genomlida kvällen. Många låtar får strykas eftersom de blir alldeles för svåra för Nicke. "Ingrid från Malmö" önskar "California Blue" fyra gånger denna kväll.

Söndag morgon. Sune blir väckt av en mycket ilsken barchef som vrålar:
- Ni får åka hem idag. Det blir ingen sista kväll! Ni spelar inte en ton till på mitt hotell! Jag går hellre upp på scenen och ylar själv! Sätt igång och packa nu! Planet går om tre timmar.
     Så de får åka hem en dag tidigare, likbleka. Det blev inte mycket sol. Men denna dag, när de måste packa i rekordfart, skiner solen som aldrig förr!
     Det är ett nedstämt band med sällskap som landar på Arlanda.
- Ska vi ta in på hotell till i morgon? säger Ulla. Då kan vi pressa i ett solarium. Folk tror ju att vi ska komma först i morgon och vara bruna som pepparkakor.
     Men den idén läggs ner. Den enda som har färg i ansiktet är Arne, av kramp i högerbenet. Han får köra bussen hela vägen hem utan den lilla fjädern som håller upp gaspedalen.
 
 

M. Allvalley